Jag mötte en man...

Jag mötte en man i skogen.

Hans ansikte var såsom hugget i sten.

Något bekymrade honom,

han såg så nedtyngd ut,

som om berg av bekymmer tyngde hans axlar.

Dessutom var han nog väldigt gammal,

för det hade vuxit mossa på hans hjässa.

Hej!

Det var förskräckligt länge sedan!

Sommaren har varit lång och härlig, hoppas det gäller dig också!

Men nu är hösten i antågande och det är skönt att komma in i vardagens rutiner igen.

Förut har jag mest skrivit om Christopher relaterade saker här men nu tror jag att jag delar med mig av vårt familjeliv i stort (och smått), vad det ni kan bli...

Den lilla sötnosen ovan hittade vi på gräsmattan vid vårt sommarhus.

Nu är det kö till datorn och plikten kallar så det är väl dax att sluta för den här gången!

Sportfantasten Christopher

Christopher har laddat upp rejält inför fotbolls EM.

Han gick och köpte sig ett "fotbolls-paket" med matchtröja, keps, bilflagga, en annan tröja och en Sverige-stol på Stadium. Han älskar sport och tröttnar nog aldrig på att se match efter match.

Igår kväll hade han och pappa Lloyd laddat upp med

chips och dricka i TV-soffan.

Och det blev jubel i soffan också!

Heje Sverige!

Sjukhusbesök och vardagsfunderingar

Igår var vi på sjukhuset, Christopher och jag. Det var dax för inskrivning, provtagning och samtal med både läkare och narkosläkare inför måndagens njurbiopsi. Vi hade tid klockan elva och Christopher fick en skön, säkert välbehövlig sovmorgon. Han är inget vidare förtjust i att behöva vakna så tidigt som han brukar behöva göra. När han vaknade kilade han in i duschen. Sedan åt vi frukost i soffan och riktigt slappade.

Vi tog god tid på oss när vi gick till bussen. Vilken skillnad det är! Oftast är man ute i sista minuten och får alltid tjata och skynda på, alla blir på dåligt humör och Christopher kanske inte ens fattar vad det är för något fel... Tänk om man alltid kunde vara ute i god tid, vad mycket energi, tjat och tårar man skulle spara på det! Vid busshålls platsen fick vi vänta, solen riktigt värmde när man vände sig mot den. Underbart, vad gott det känns i själen, att stå i solen och känna den ljumma vinden fläkta i ansiktet.

Christopher satte sig glatt på sätet längst fram hos chauffören, jag traskade lite längre bak och satte mig. Tänkte att det säkert är bra för hans självständighet att få sitta själv. Det satt en man i sätet framför mig och det kändes lite genant när Christopher vände sig om och skickade slängpussar med jämna mellanrum. Tänk om han trodde det var åt honom... Jag plockade fram min bok och kopplade bort allt runtomkring. Vi närmade oss stan och med den bussbyte, vi kom precis samtidigt som bussen. Det är konstigt jag har alltid känt mig så uttittad på bussar, ända sedan Christopher föddes. Ingen har något att göra förutom att sitta och titta på sina medresenärer. Är det något som skiljer sig från det vanliga är det lätt att ögonen dras ditåt. Ofta möts man av leende kvinnor, de tycker att han är så söt, rar och gullig. Blickarna från de äldre är av en annan karaktär, allvarsamma, tyst suckande precis som om vi drabbats av det värsta som kunnat hända en människa. Man vänjer sig och ser man bara glad och nöjd ut brukar de flesta slappna av. Antagligen är det bara vad jag tror att de tänker och kanske inte alls är verkligheten.

På sjukhuset funkade det bra, vi blev varmt välkomnade av en trevlig sköterska och hon ledde oss in i ett undersökningsrum. Hon satte emla på hand och armveck pratade lite och lämnade oss för att vänta. Tänk att man kan blir så fruktansvärt trött på sjukhus. Vi läste böcker för att inte somna, massa böcker. Den trevliga sköterskan kom med mat, vilken överraskning. De hade beställt hamburgare med bröd till Christophers lycka. Efterrättan gav han villigt till mig, det var glass och han vet att han inte får äta vanlig glass sen några veckor tillbaks.

Tillslut kom en läkare för att undersöka Christopher, han var snäll och Christopher busade med honom. Han killade honom i sandalerna och tog sandalen och gav den till mig. Jag försökte få honom att sluta men läkaren sa att det var OK. Känslor av att skämmas ville ge sig till känna, men dem slog jag bort. Han är 17 år och killar doktorn under fötterna och kastar iväg sandalen. Det gör inget, jag behöver inte skämmas, men det är ändå svårt att låta bli. Han vet ju hur det är, förhoppningsvis.

Efter en kort väntan var det dax att träffa narkosläkaren. Sköterskan följde oss till en annan våning och undrade om vi hittade tillbaka själva.

-Det ska vi nog klara, först en trappa ner och... Jaha var det upp.

Hon lämnar oss och vi tittar på de olika konstverken i rummet, hamstrar och marsvin i keramik, fästa på träbitar som liknade näckrosblad... Säkert bra för det kreativa sinnet. Vi försökte oss på att spela "fyra i rad" med papper och penna. Jag hade ringar och Christopher kryss. Han hade bandage på handen så det fick bli till att använda vänsterhanden. Svårt! Ska det vara tre, fyra eller fem i rad? Äh vi gör något annat. Narkosläkaren kom, vi pratade, han skrev och sedan gick vi tillbaka till avdelningen utan problem. Där var det tid för provtagning.

-Nej nål, nej nål protesterade Christopher.

-Det känns inget för du är bedövad, försökte jag trösta.

-Nej nål!

Blodådrorna "rullade iväg" och det var svårt att få de stackars bloddropparna. Sköterskan hämtade hjälp. Den nya sköterskan satt vid Christophers sida och höll fast handen, nu lyckades de. Tydligen gillade han den nys sköterskan som pratade så lugnande med honom. Han började kittla henne på armen och hade alldeles glömt bort att de tog blodprov på honom. Vi fick stopp på honom och när allt var klart fick vi åka hem. Vi sa hej då, vi ses på måndag och traskade åter mot bussen.

Efter en del pinsamheter med kramar och pussar vid hållplatsen och på bussen var vi hemma igen. Vi slog oss ner i soffan med lite mellanmål och tittade på TV, båda två var rätt slut vi det här laget. Allt hade gått jättebra men på något sätt hade dagen slukat vår energi.

Kvällen kom och lillebror och pappa kom hem med nötter, frukt och pizza. Vi gjorde det så mysigt det gick med stryktvätt och torkställning i vardagsrummet. Tända ljus och lite svag musik gjorde susen, pappa somnade i soffan, lillebror hade gått till en kompis och Christopher och jag satt och myste och smaskade i oss godsakerna.

Han visar oss så mycket tillit och kärlek och vi vet inte alltid hur vi ska tillgodogöra oss den. Den visas ju så öppat och oblygt. Visst är han go vår stora lilla kille!

Öronrörs operationen som aldrig blev av

För en vecka sedan skulle Christopher få rör i öronen för att förbättra hans hörsel. Jag följde med honom till sjukhuset och han blev inlagd. Innan nedsövningen och ingreppet fick vi träffa narkosläkaren som undrade om Christopher var frisk. Jag berättade om hans njurar och bad honom kolla i jornalen för mer information.

Vi väntade åter i rummet tills det var dax att rulla ner Christopher i sängen till operation. Där nere var det full aktivitet, det är otroligt vad många personer det krävs för ett så enkelt ingrepp. Jag fick klä mig i den så "snygga" utstyrseln som hör till och följde med in på operationssalen. De började genast koppla upp Christopher till alla apparater. Christopher var duktig även om han inte gillade situationen, speciellt inte att han skulle sövas. Vet inte om han minns men när han skulle operera hjärtat vid 10 månaders ålder stretade han emot så för att hälla sig vaken, han skrek och var helt vettskrämd och det lugnande innan hade ingen effekt på honom, han kämpade mot masken och sedan dess tycker han inte om just masken. Han undrade om han skulle få glass efterråt och gillade svaret. Glassen blev det återkommande samtalsämnet. När allt var klart väntade vi igen och väntade och väntade, jag började känna mig yr och en känsla av panik började sprida sig i kroppen, gamla minnen sedan tidigare operationer och förlossningar gjorde sig påminda. Allt kändes så overkligt och jag undrade var detta skulle sluta. Precis då kom äntligen läkaren alla väntat på. Han meddelade att han inte ville söva Christopher pga hans höga kalium värden. Det var för stora risker för hans hjärta.

-Jaha vad händer nu då?

Hans värden var tvugna att förbättras innan operationen kunde genomföras. Vi gick tillbaka till avdelningen igen. Vänta igen, vi tittade på tv, läste tidningar och spelade spel. Christopher som var fastande sedan kvällen innan fick lite yoghurt och glass och något att dricka. Jag fick hämta te och smörgås i väntrummet. Ingen verkade riktigt veta vad som väntade oss, läkaren som behandlar njurarna var inte inne just idag. Vi väntade och tillslut kom samma läkare som gav oss beskedet på operationssalen. Han var trevlig och pratade glatt med Christopher som ville spela memory med honom, men det hade han ju inte tid med förståss. Han föreslog att vi skulle överväga att ge Christopher hörapparat istsället pga svårigheterna men nedsövningen. Vi skulle få åka ner till akuten och ta nya prover och ett EKG. Christopher blev glatt överraskad när vi fick kliva upp på en "vessla" och susa fram i kulverterna. Han ville åka mer för det var så kul!

Ny väntan väntade på oss i nästa rum, tröttheten kröp på och det var svårt att hålla sig vaken. När tillslut EKG och proverna var fixat skulle vi vänta på provsvar. Vi frågade om vi inte kunde få gå och äta lite medans och det var ok. Otroligt vad lite mat kan göra, tröttheten skingrades och vi hämtade nya krafter. På väg tillbaka hittade vi ett jätte fia som vi lånade med oss in på rummet. Och kan ni tänka er vi hann inte spela färdigt innan doktorn kom med besked! Han hade positiva besked! Värdena hade gått ner och var inte alls så häga som förra gången! Alltså hade han kunnat sövas men nu var det försent. Man kan ju tcka att det var synd att de inte kollade upp med ett nytt prov direkt, det prov de hade gått på var ju ca 2-3 veckor gamla. Ja ja vi är glada för att värdena var bättre och väntar nu på en ny tid för att få dessa öron-rör istoppade.

Jag önskar att ni ville stå med oss i bön för Christophers njurar!

Hej på er, det var nu ett tag sen sist igen! På något sätt har det känts lite tufft efter jul, allt jul/nyårs bestyr tar väl på krafterna. Förra veckan var Lloyd och Christopher på sjukhuset. Christopher har av någon okänd anledning haft inflammation i njurarna under ett par års tid. Det har ingenting med hans handikapp att göra utan det kan drabba vem som helst. Tyvärr var det inget positivt besked vi fick, han har nu ca 1/4 kapacitet av njurfunktionen. Förra gången var det ½.Vi vet ju sedan förut att Jesus är den store läkaren, han har hjälpt oss så många gånger förrut! Jag önskar att ni ville stå med oss i bön för Christopher. Att Gud gör så hans njurar har full kapacitet igen , det är han mäktig att göra.