Sommarlovsdans

tisdag 5 februari 2008

Öronrörs operationen som aldrig blev av

För en vecka sedan skulle Christopher få rör i öronen för att förbättra hans hörsel. Jag följde med honom till sjukhuset och han blev inlagd. Innan nedsövningen och ingreppet fick vi träffa narkosläkaren som undrade om Christopher var frisk. Jag berättade om hans njurar och bad honom kolla i jornalen för mer information.
Vi väntade åter i rummet tills det var dax att rulla ner Christopher i sängen till operation. Där nere var det full aktivitet, det är otroligt vad många personer det krävs för ett så enkelt ingrepp. Jag fick klä mig i den så "snygga" utstyrseln som hör till och följde med in på operationssalen. De började genast koppla upp Christopher till alla apparater. Christopher var duktig även om han inte gillade situationen, speciellt inte att han skulle sövas. Vet inte om han minns men när han skulle operera hjärtat vid 10 månaders ålder stretade han emot så för att hälla sig vaken, han skrek och var helt vettskrämd och det lugnande innan hade ingen effekt på honom, han kämpade mot masken och sedan dess tycker han inte om just masken. Han undrade om han skulle få glass efterråt och gillade svaret. Glassen blev det återkommande samtalsämnet. När allt var klart väntade vi igen och väntade och väntade, jag började känna mig yr och en känsla av panik började sprida sig i kroppen, gamla minnen sedan tidigare operationer och förlossningar gjorde sig påminda. Allt kändes så overkligt och jag undrade var detta skulle sluta. Precis då kom äntligen läkaren alla väntat på. Han meddelade att han inte ville söva Christopher pga hans höga kalium värden. Det var för stora risker för hans hjärta.
-Jaha vad händer nu då?
Hans värden var tvugna att förbättras innan operationen kunde genomföras. Vi gick tillbaka till avdelningen igen. Vänta igen, vi tittade på tv, läste tidningar och spelade spel. Christopher som var fastande sedan kvällen innan fick lite yoghurt och glass och något att dricka. Jag fick hämta te och smörgås i väntrummet. Ingen verkade riktigt veta vad som väntade oss, läkaren som behandlar njurarna var inte inne just idag. Vi väntade och tillslut kom samma läkare som gav oss beskedet på operationssalen. Han var trevlig och pratade glatt med Christopher som ville spela memory med honom, men det hade han ju inte tid med förståss. Han föreslog att vi skulle överväga att ge Christopher hörapparat istsället pga svårigheterna men nedsövningen. Vi skulle få åka ner till akuten och ta nya prover och ett EKG. Christopher blev glatt överraskad när vi fick kliva upp på en "vessla" och susa fram i kulverterna. Han ville åka mer för det var så kul!
Ny väntan väntade på oss i nästa rum, tröttheten kröp på och det var svårt att hålla sig vaken. När tillslut EKG och proverna var fixat skulle vi vänta på provsvar. Vi frågade om vi inte kunde få gå och äta lite medans och det var ok. Otroligt vad lite mat kan göra, tröttheten skingrades och vi hämtade nya krafter. På väg tillbaka hittade vi ett jätte fia som vi lånade med oss in på rummet. Och kan ni tänka er vi hann inte spela färdigt innan doktorn kom med besked! Han hade positiva besked! Värdena hade gått ner och var inte alls så häga som förra gången! Alltså hade han kunnat sövas men nu var det försent. Man kan ju tcka att det var synd att de inte kollade upp med ett nytt prov direkt, det prov de hade gått på var ju ca 2-3 veckor gamla. Ja ja vi är glada för att värdena var bättre och väntar nu på en ny tid för att få dessa öron-rör istoppade.