Sjukhusbesök och vardagsfunderingar

Igår var vi på sjukhuset, Christopher och jag. Det var dax för inskrivning, provtagning och samtal med både läkare och narkosläkare inför måndagens njurbiopsi. Vi hade tid klockan elva och Christopher fick en skön, säkert välbehövlig sovmorgon. Han är inget vidare förtjust i att behöva vakna så tidigt som han brukar behöva göra. När han vaknade kilade han in i duschen. Sedan åt vi frukost i soffan och riktigt slappade.

Vi tog god tid på oss när vi gick till bussen. Vilken skillnad det är! Oftast är man ute i sista minuten och får alltid tjata och skynda på, alla blir på dåligt humör och Christopher kanske inte ens fattar vad det är för något fel... Tänk om man alltid kunde vara ute i god tid, vad mycket energi, tjat och tårar man skulle spara på det! Vid busshålls platsen fick vi vänta, solen riktigt värmde när man vände sig mot den. Underbart, vad gott det känns i själen, att stå i solen och känna den ljumma vinden fläkta i ansiktet.

Christopher satte sig glatt på sätet längst fram hos chauffören, jag traskade lite längre bak och satte mig. Tänkte att det säkert är bra för hans självständighet att få sitta själv. Det satt en man i sätet framför mig och det kändes lite genant när Christopher vände sig om och skickade slängpussar med jämna mellanrum. Tänk om han trodde det var åt honom... Jag plockade fram min bok och kopplade bort allt runtomkring. Vi närmade oss stan och med den bussbyte, vi kom precis samtidigt som bussen. Det är konstigt jag har alltid känt mig så uttittad på bussar, ända sedan Christopher föddes. Ingen har något att göra förutom att sitta och titta på sina medresenärer. Är det något som skiljer sig från det vanliga är det lätt att ögonen dras ditåt. Ofta möts man av leende kvinnor, de tycker att han är så söt, rar och gullig. Blickarna från de äldre är av en annan karaktär, allvarsamma, tyst suckande precis som om vi drabbats av det värsta som kunnat hända en människa. Man vänjer sig och ser man bara glad och nöjd ut brukar de flesta slappna av. Antagligen är det bara vad jag tror att de tänker och kanske inte alls är verkligheten.

På sjukhuset funkade det bra, vi blev varmt välkomnade av en trevlig sköterska och hon ledde oss in i ett undersökningsrum. Hon satte emla på hand och armveck pratade lite och lämnade oss för att vänta. Tänk att man kan blir så fruktansvärt trött på sjukhus. Vi läste böcker för att inte somna, massa böcker. Den trevliga sköterskan kom med mat, vilken överraskning. De hade beställt hamburgare med bröd till Christophers lycka. Efterrättan gav han villigt till mig, det var glass och han vet att han inte får äta vanlig glass sen några veckor tillbaks.

Tillslut kom en läkare för att undersöka Christopher, han var snäll och Christopher busade med honom. Han killade honom i sandalerna och tog sandalen och gav den till mig. Jag försökte få honom att sluta men läkaren sa att det var OK. Känslor av att skämmas ville ge sig till känna, men dem slog jag bort. Han är 17 år och killar doktorn under fötterna och kastar iväg sandalen. Det gör inget, jag behöver inte skämmas, men det är ändå svårt att låta bli. Han vet ju hur det är, förhoppningsvis.

Efter en kort väntan var det dax att träffa narkosläkaren. Sköterskan följde oss till en annan våning och undrade om vi hittade tillbaka själva.

-Det ska vi nog klara, först en trappa ner och... Jaha var det upp.

Hon lämnar oss och vi tittar på de olika konstverken i rummet, hamstrar och marsvin i keramik, fästa på träbitar som liknade näckrosblad... Säkert bra för det kreativa sinnet. Vi försökte oss på att spela "fyra i rad" med papper och penna. Jag hade ringar och Christopher kryss. Han hade bandage på handen så det fick bli till att använda vänsterhanden. Svårt! Ska det vara tre, fyra eller fem i rad? Äh vi gör något annat. Narkosläkaren kom, vi pratade, han skrev och sedan gick vi tillbaka till avdelningen utan problem. Där var det tid för provtagning.

-Nej nål, nej nål protesterade Christopher.

-Det känns inget för du är bedövad, försökte jag trösta.

-Nej nål!

Blodådrorna "rullade iväg" och det var svårt att få de stackars bloddropparna. Sköterskan hämtade hjälp. Den nya sköterskan satt vid Christophers sida och höll fast handen, nu lyckades de. Tydligen gillade han den nys sköterskan som pratade så lugnande med honom. Han började kittla henne på armen och hade alldeles glömt bort att de tog blodprov på honom. Vi fick stopp på honom och när allt var klart fick vi åka hem. Vi sa hej då, vi ses på måndag och traskade åter mot bussen.

Efter en del pinsamheter med kramar och pussar vid hållplatsen och på bussen var vi hemma igen. Vi slog oss ner i soffan med lite mellanmål och tittade på TV, båda två var rätt slut vi det här laget. Allt hade gått jättebra men på något sätt hade dagen slukat vår energi.

Kvällen kom och lillebror och pappa kom hem med nötter, frukt och pizza. Vi gjorde det så mysigt det gick med stryktvätt och torkställning i vardagsrummet. Tända ljus och lite svag musik gjorde susen, pappa somnade i soffan, lillebror hade gått till en kompis och Christopher och jag satt och myste och smaskade i oss godsakerna.

Han visar oss så mycket tillit och kärlek och vi vet inte alltid hur vi ska tillgodogöra oss den. Den visas ju så öppat och oblygt. Visst är han go vår stora lilla kille!