Hjärtoperation

Eftersom Christopher föddes med ett hjärtfel var det dags för operation vid 10 månaders ålder. Det var inte det lättaste att lämna in vår lilla lintott till operationen. Vi fick följa med in på nedsövningen vilket jag inte skulle ha gjort idag. Det var otäckt när han kämpade mot masken. Jag kanske var extra känslig för jag var gravid i 6 månaden, och hormonerna levde sitt eget liv. När han väl sov tog vi, jag och min man, en promenad på stan. Sände upp våra böner alltmedan vi gick. Operationen skulle ta mellan 4-6 timmar. Man kan inte gå på stan hur länge som helst. Vi gick tillbaka till sjukhuset och väntade. När kirurgen äntligen kom var man rätt trött. Allt hade gått bra, men... eftersom han är en liten pojke och hans hjärta ännu mindre kan man råka nudda ställen man inte bör. Vilket råkade hända på Christopher. Man råkade komma åt stället som skickar impulsen till hjärtat att slå, så den fungerade lite dåligt. De satte därför in en utvändig pacemaker, tillfälligt. Just då tror jag inte att vi fattade vad han pratade om, men operationen gick nog bra iallafall.



När vi äntligen fick gå till uppvaket och träffa honom låg han där och sov. Sköterskan bad oss att försöka väcka honom. Det är svårt att se sitt lilla älskade barn ligga så där, nyopererad, svårt att vakna, som ett stort paket. Mår han bra? Varför vaknar han inte? Är det normalt? Tillslut vaknade han iallafall, då blev flyttad till intensivvårdsavdelningen. När vi fick träffa honom igen var han full av alla möjliga sladdar och slangar. Han var kopplad till en respirator vilket kändes mycket otrevligt. Men han behövde den i början, efter ett tag räckte det med en slang med syrgas vid munnen. Skönt!



Efter två dagar på iva fick vi komma till ett rum på avdelningen. Vi fick en säng bredvid Christophers. Vi var kvar på sjukhuset ca en vecka. Då var det dags att flytta till ett annat sjukhus. Vi packade ihop våra grejer och sköterskorna gjorde iordning Christopher. Och vi åkte till vårat "hem sjukhus".



Nä, nu måste jag ta rast. Det är faktiskt jobbig att skriva det här. Jag trodde inte att det skulle påverka mig, men det gör det tydligen. Fortsättning följer!