Igår åkte Christopher till kortis. Han är så glad och nöjd varje gång han ska åka dit. Det är skönt att veta att han trivs där, det gör att jag kan slappna av utan att ens behöva känna dåligt samvete. Jag brottas just nu med tankar som handlar om nästa steg. Ett jättesteg, när det är dax för honom att flytta hemifrån. Kommer det att gå lika bra? Det har gått så smärtfritt med kortis. Jag hoppas det. Men man måste på något sätt vänja sig i tanken, att han börjar bli stor nu. Men ibland känns det som hela hjärtat bara skriker NEJ i kroppen på en, å andra sidan kommer nog hela familjen må bra av att hinna återhämta sig och ha mer tid för de andra barnen. Det är ju trots allt inte alltid så lätt att vara syskon eller föräldrar till ett barn/en ungdom med ett handikapp/utvecklingsstörning. Men jag ser fram emot att få hälsa på Christopher i hans egen lägenhet, vi kommer säkert kunna umgås på ett helt annat sätt då. Vi kanske slår en signal på telefonen, säger att vi kommer förbi på en fika, spelar lite UNO och myser lite. Det blir säkert bra!