Igår åkte Christopher till kortis. Han är så glad och nöjd varje gång han ska åka dit. Det är skönt att veta att han trivs där, det gör att jag kan slappna av utan att ens behöva känna dåligt samvete. Jag brottas just nu med tankar som handlar om nästa steg. Ett jättesteg, när det är dax för honom att flytta hemifrån. Kommer det att gå lika bra? Det har gått så smärtfritt med kortis. Jag hoppas det. Men man måste på något sätt vänja sig i tanken, att han börjar bli stor nu. Men ibland känns det som hela hjärtat bara skriker NEJ i kroppen på en, å andra sidan kommer nog hela familjen må bra av att hinna återhämta sig och ha mer tid för de andra barnen. Det är ju trots allt inte alltid så lätt att vara syskon eller föräldrar till ett barn/en ungdom med ett handikapp/utvecklingsstörning. Men jag ser fram emot att få hälsa på Christopher i hans egen lägenhet, vi kommer säkert kunna umgås på ett helt annat sätt då. Vi kanske slår en signal på telefonen, säger att vi kommer förbi på en fika, spelar lite UNO och myser lite. Det blir säkert bra!

Människovärde

Läste "Gäst kommentaren" i tidningen Världen idag nu på morgonen. Och det berörde mig.

Människan tycks tro att fullkomlig lycka bara kan uppnås om alla svårigheter elimineras Men att kunna vara glad och se att det finns mycket att glädjas åt mitt i en vardag med svårigheter och problem är nog så mycket värt.


Det jag läste var skrivet av Eva Johansson. Hon skrev bland annat detta:

"Att skapa ett människovänligt samhälle innebär inte att att allt besvärligt
och svårt rensas bort. Avsaknaden av smärta och lidande skapar inte en högre lycka. Att leva handlar om att våga konfrontera det svära, att hitta redskap som hjälper oss genom smärta och lidande och när jag inte orkar så vill jag lita på att det finns människor runt omkring mig som ger mig det stöd och den kraft jag behöver".

Jag har hört av någon att:

"Livet är en serie problem som är till för att lösas".

Att låta alla sjuka och gamla ta livet av sig är ingen lösning! Inte heller att abortera bort alla foster med Downs syndrom och andra handikapp. Människan har ett enormt värde i sig själv, inte för att hon kan prestera en massa saker eller för att hon arbetar flitigt för staten!

Vi måste våga visa våra behov och vara villiga att hjälpa varandra. Då tror jag att vi får uppleva verklig tillfredsställelse och äkta glädje i våra liv!

Vi måste nog förstå att vi får ut någonting av att prövas och att gå utanför vad vi tror oss förmå. Att sedan ha släktingar och vänner som ställer upp i svåra situationer är mer än guld värd.

Ett litet ex. Vi har ju fyra fantastiska barn som alla går i skolan, och läxläsningen kan var rätt så krävande med så många skolbarn. De sista veckorna har mina underbara föräldrar åkt 45 minuter enkel resa för att kunna hjälpa oss med läxläsningen! De har precis blivit daglediga båda två och är nog glada att kunna hjälpa både barn och barnbarn. Och jag är så lättad att få hjälp med detta som annars ofta krockar med matlagning och allt vad det nu är, ni som har skolbarn känner säkert till hur det kan vara.

TACK till mina kära föräldrar och alla goda vänner för att ni finns och ställer upp!

Att njuta av livet

Jag funderar rätt ofta på frågor som:

Vem kan egentligen bestämma över en annan människas rätt att få leva, vem avgör om mitt liv har den livskvalitet som ger mig rätt att få födas. Kan en annan människa verkligen avgöra om just jag har rätt att få finnas till?

Vem har rätt att avsluta livet för ett litet foster, ett växande barn, pga en avvikelse från det som anses vara det normala?

Man kan aldrig veta vad som väntar en i livet. En föds frisk, en annan drabbas av sjukdom senare i livet, men alla borde få samma chans till att få njuta av livet.

Vår Christopher är en riktig livsnjutare. Trots (eller kanske rent av tack vare) sitt handikapp. Han har alltid något han ser fram emot och längta efter. Jag tror att han är tacksam att jag lät honom födas, att han fick chansen att njuta av kompisarna i innebandy laget, få känna glädjen över att sätta bollen mitt i mål. Att få känna doften av nybakade bullar när han kommer hem efter skolan eller få se en match med pappa på TV.

Jag önskar att alla fick rätt att leva sina liv, det borde vara varenda människas rättighet, vare sig man har ett handikapp eller inte!