Nu är alla barnen iväg skickade till sina skolor. Jag tar en liten rast från diskbänken... mycket roligare att få berätta om gårdagens besök på kortis.
När vi kom dit var det alldeles lugnt, vi var först på plats jo personalen var där förstås men inga barn och ingen LSS-handläggare. Vi gick in och pratade med personalen och snart hördes den välbekanta och glada rösten ute i hallen.
Vi satte oss i vardagsrummet, jag, Lloyd, LSS-handläggaren och tre personal från kortis. Vi blev bjudna på kaffe, te, saft och en god mjuk kaka och började prata.
God man skapet... det är väl dax att fundera på det.
-Vad gör en God man, är det bara ekonomin den sköter? (Vet inte ens hur ordet ser ut...)
-Nej, en God man ser till att personen har det bra och trivs, hjälper till på olika vis, men sköter även ekonomin.
Man kan vänta med God man till ungdomen flyttar hemifrån och då skriver han på en fullmakt så att vi får sköta hans ekonomi.
LSS-h. berättade att i åk3 på gymnasiet (alltså nästa år) kommer Christopher och vi få kontakt med skolans Syo-konsulent, en mycket rar och pigg tjej. Hon vill veta vad Christopher har för intressen mm. Hon tar med ungdomarna till olika arbetsplatser som kommunen har för dessa ungdomar. De får prova på olika ställen och se vad de tycker om det. Jag funderade på vad som händer om han börjar jobba på ett ställe och tycker det är kul men sedan tröttnar, vad händer då?
-Det är precis som för dig och mig, vi kan byta jobb och detsamma gäller Christopher. Det är mycket viktigt att han trivs med det han gör.
Skönt, det låter ju bra.
-Har ni kontakt med försäkringskassan?
-???, om vad då?
-Ni ska så fort som möjligt ansöka om aktivitetsersättning.
Det är visst en ersättning typ lön de får fom 19 år. Det hade vi ingen aning om, bäst att ringa under dagen.
När vi ändå var inne på dessa "jag-är-stor" ämnen kunde jag inte låta bli att fråga om boendet.
Var, när och hur? Vi vet ju inget.
Jo, i god tid ett halv år till ett år innan det är dax för Christopher att flytta ska ni anmäla det till, ja vad var det nu, någonstans. Ni blir sedan erbjudna en lägenhet, får titta på den och se om den är bra, är den det tackar ni ja annars tackar ni nej och väntar på ett nytt erbjudande. För Christophers del blir det nog ett gruppboende, han behöver hjälp med lite av varje och skulle nog inte trivas helt ensam i en stor lägenhet. Men han får en egen lägenhet på gruppboendet där han får vänner att umgås med och all den hjälp han kan tänkas behöva. Personalen hjälper honom med tand- och läkarbesök, handla och allt vad det nu kan vara. När vi kommer på besök kan vi om vi vill laga mat och sova över hos honom. Jag tyckte det lät riktigt mysigt. Jag trodde nog att han skulle få ett rum, typ som på kortis. Men en egen lägenhet som vi inreder tillsammans med Christopher låter ju mysigt.
Vi pratade även om ledsagare och kontakt person, något han haft sporadiskt. Ska nog söka en kontakt person, han blir som en kompis som gör roliga grejer med Christopher. Funderade på min moster och nämnde det. Men LSS-h föreslog en kille eller tjej några år äldre än Christopher , någon att se upp till och ha som förebild. En kompis helt enkelt. Med min moster skulle det kännas som han var ute med mamma, antagligen inte lika roligt (ursäkta kära moster).
Oj, det här blir långt. Vi pratade även om annat t ex hur han trivdes och fungerade på kortis och mycket mer. Men det tar vi inte här. Allt var i alla fall bara bra!
Inlägg
Hej på dej lilla kanin!
Visst är man söt!
Tror jag aldrig läst en bok om DS förut, möjligtvis en, men den här veckan har jag gjort det. I lördags lånade jag två "DS böcker" på biblioteket. "Det barn vi fick" av Åsa Bryhagen. Efter flera års barnlöshet och längtan efter ett barn föds äntligen deras son. Han var inte precis det barn de hade förväntat sig. En mycket bra bok som berör och ger förståelse för hur det kan vara när man får ett handikappat barn. Vi får följa Åsa genom både sorg och glädje.
