Vanlig familj?

Å vad skönt det var att få komma hem ! Nu ville vi bara njuta av vår lille gosse. Vi kände oss ganska trygga och försökte leva som vilken familj som helst. Det som var mest jobbigt var nog alla kontakter man fick med dem som skulle hjälpa oss, kurator, sjukgymnast mm plus alla dessa läkarbesök. I början skrek Christopher så fort han såg en vit eller grön rock, det innebar ju oftast plågsamma provtagningar och ekg undersökningar. Jag vet att det var för vårt eget bästa vi mötte alla dessa "insatser" men det blev bara för mycket. Kanske för att man blev påmind om att vår familj var annorlunda? Vår största önskan var ju bara att få vara en vanlig familj. Leva som andra unga familjer.