fort. hjärtoperation

Jaha nu tar vi nya tag. Jag fortsätter att berätta om vårat äventyr med hjärtoperationen. (Se början i inlägg den 10 sept)
Väl framme på sjukhuset fick vi ett rum där vi kunde sova alla tre. På efter middagen tyckte vi att Christopher verkade lite trött, dessutom var huden lite "blårutig". Det verkade inte vara någon fara, men jag kände mig orolig. Är allt verkligen som det ska? På natten vaknade vi och Christopher mådde jättedåligt. Han var ännu blåare och mådde uselt. Det blev ambulans färd i il fart tillbaka till det gamla sjukhuset. Jag fick åka med i ambulansen med Christopher och min man fick komma efter med våra grejer i en taxi. Den resan var nog det värsta jag varit med om, det var hemskt att se sitt eget lilla barn ligga där och kämpa för livet. Och inte kunde jag hjälpa honom. Han fick syrgas och all hjälp ambulansförarna kunde ge, jag satt bredvid och kramade och smekte vår lilla blåa gosse. Det kändes som om ambulansen smög fram och att resan aldrig skulle ta slut. Men egentligen körde den så fort den kunde med blåljus och sirener på.

När vi äntligen kom fram till sjukhuset blev han skickad till operation. Där satte de in en pacemaker som hjälpte hjärtat att slå. Hans lilla hjärta klarade inte av det själv och på något konstigt vis var det ingen som kollade det innan de tog bort den utvändiga, provisoriska pacemakern som han hade efter operationen, innan vi fick lämna sjukhuset.

När pacemakern väl var på plats fick Christopher tillbaka färgen igen och vi fick åka tillbaka till vårat sjukhus igen. Nu kunde vi sova lugnt igen, Christopher mådde bra. Och efter några dagar fick vi fara hem. Det var lite läskigt, kunde man lita på den där pacemakern? Men med tiden kunde vi slappna av mer och mer.