Sommarlovsdans

måndag 8 oktober 2007

Ge inte upp!

Visst är det härligt att följa sitt barns utveckling, det första leendet, jollrandet, stå och gunga på knäna för att så småningom ta sina första "kryp". Vi som har down syndrom barn vet att man kan få vänta rätt länge ibland. Man kan bli otålig och ibland lite orolig. Men så en dag kommer det man väntat på, vilken lycka! Christopher var 2½ år när han äntligen började att gå.

Jag minns när vi bara hade tre barn, Emma var baby och Emilia hade precis lärt sig att cykla. Christopher som är 13 månader äldre än Emilia kunde inte cykla. Ska han någonsin lära sig? Kan down barn lära sig att cykla? Han hade en cykel med stödhjul och via hjälpmedelscentralen fick vi låna en stor fin gul trehjuling, Christopher var jätteglad över att kunna cykla runt på gården med den. Senare flyttade vi och lämnade tillbaka trehjulingen.

Vi köpte en sparkcykel till barnen och det tyckte Christopher var jättekul, men en kväll glömde de att ta in den och på morgonen var den borta. Tråkigt, han som hade så kul! Nu fick det bli stödhjulen igen. Det är jobbigt och tungt att cykla med dem, en dag tog vi bort dem...

Efter en del springande och svettande bakom pakethållaren släppte vi och han cyklade iväg! Vilken lycka! Han kan! Glädjen över hans framsteg känns så mycket större. Man vet inte i förväg vad han kommer att lära sig och det gör glädjen enorm när "det väl händer" det man inte visste skulle hända överhuvudtaget! Christopher hann bli 11 ½ år innan han kunde cykla utan stödhjul. Han kanske hade kunnat tidigare, vem vet? Det gick lite vingligt och han tittade ner på tramporna mest hela tiden, men han cyklade.

Så här har det varit hela tiden, man hoppas och väntar på nästa steg i utvecklingen och blir så glad när han äntligen lyckas! Det var likadant när han lärde sig simma och åka slalomskidor. Sista dagen på vår skidsemester i Trysil klarade han att åka ner för backen själv! Du må tro vad han blev stolt. Det viktigaste är nog att inte vi i hans omgivning hindrar honom utan låter honom få lite utmaningar att bita i. Vem vet egentligen hur mycket ett down barn kan lära sig? Vi får inte ge upp för att det tar tid utan uppmuntra och stötta deras fortsatta framfart!

Inga kommentarer: