Fredagens besök hos "tant" Fritidspedagog

Så var det dax för den Individuella Habiliteringsplanen igen. Vi har en så trevlig "tant" som Christophers pappa säger, om fritidspedagogen vi ska träffa. Pinsamt tycks Christopher tycka, pinsamma föräldrar man har, precis som vilken annan tonåring som helst. Hon tar oss med till ett näst intill tomt rum förutom fyra blågröna fåtöljer och ett runt bord. Med oss följer en annan "tant" som ska få vara med för att se hur ett möte går till inför egna kommande möten.

Vi slår oss ner, Christopher hasar ner i stolen och halvligger. Fritidspedagog K frågar honom hur han mår. Han kollar på pappa och tycker att han ska svara. Han blir smått generad, men när K frågar om han trivs i skolan förstår han att han inte kommer undan för det vet ju bara han. Det är bra i skolan. På fritiden då, vad gör du på fritiden? Han skiner som en sol, han berättar ingående om innebandyträningarna, ungdomsfritids och kortids. Det blir tummen upp för alltihopa. Fritids får till och med två tummar upp. All blygsel är som bortblåst och Christopher känner sig nog som stundens huvudperson, vilket han också är och borde vara. Han berättar med sina egna ljud och tecken. Vi förstår inte alltid och ibland är det snabba kast, men Christopher är tålmodig och tar det en gång till.

Vi har det riktigt trevligt tillsammans och vi inser att det har gått bra för Christopher. Han trivs med livet och de sammanhang han lever i. Jag känner mig glad när jag tänker på mötet vi hade. Christopher blev så fint bemött, med respekt förden han är. Hans tankar och känslor lyssnade Fritidspedagog K på med stort intresse.

Vi talade även lite om framtiden, i alla fall om att man funderar på vad som kommer att hända. Snart är han vuxen och han kanske ska flytta hemifrån. Det där är verkligen något nytt och främmande, har han verkligen snart blivit så stor, våran "lilla gubbe". Det är med blandade känslor man tänker på framtiden. Vi blev erbjudna att höra av oss om vi ville träffa kuratorn på Habiliteringen för att prata om framtiden.

Vi anmälde också de två yngre syskonen till en syskongrupp. Vi visste inte vad de skulle tycka men när vi berättade om "kursen" blev båda väldigt nöjda. Att träffa andra som också har ett handikappat syskon kan nog vara bra. Att få se att det finns andra barn i samma situation som de, att de inte är ensamma om att ha en lite "annorlunda" familj. Det är många funderingar som snurrar runt i huvudet på 10-12 åringar, vem är jag, varför är jag så som jag är och varför har vår familj ett handikappat barn osv.

Ja det var ungefär så vår senaste träff på habiliteringen såg ut.
Vi traskar glatt vidare.