Glöm mig inte !

I Torsdags var vi, Emma, Lukas och jag på vår första syskon-träff. Det är habiliteringen som ordnar träffar för barn som har handikappade syskon. Vi har aldrig gått på något sådant förut men det gav mersmak. Barnen var så nöjda och glada när vi for hem efter den första träffen.

Först fick de presentera sig för de andra barnen, 14 stycken tror jag det var, mellan 7-13 år. De fick tala om vad de hette och tyckte om att göra. En rundvandring gjordes i habiliteringens lokaler med möjlighet att prova på allt det där som det handikappade syskonet annars får göra, bl a det populära bollhavet. De fick fika och leka och tycktes ha väldigt kul.

Ett ha ett syskon med ett handikapp kan inte alltid vara så lätt. Man får ofta stå tillbaka för det handikappade syskonet och kommer lite i skym undan när det handikappade barnets behov tränger på. Jag vet inte hur det är själv, men mina barn som växer upp vet inte om något annat liv. Man kan inte välja sina syskon, de finns bara där. Som förälder har man en otroligt viktig uppgift att vaka över alla sina barn, friska som sjuka, och det är ingen lätt uppgift, tro mig, det är så lätt att uppmärksamheten dras till den som "skriker högst".

Att träffa andra barn som lever i liknande förhållanden är säkert väldigt givande, det är inte bara jag som har ett annorlunda syskon, de finns de som har det svårare än jag. Personalen tog hand om barnen på ett mycket fint sätt. Vi föräldrar var inte med barnen men en ur personalen berättade för oss hur de hade planerat träffarna och deras målsättningar. Den första punkten var lite "lustig"det var "att inte göra barnet till ett duktigt syskon". Det kan annars vara en uppgift som de lätt tar på sig själva och som leder till att de känner för mycket ansvar. Det friska barnet var där för sin egen skull, första gången nämndes inte ens det handikappade syskonet. Som förälder tyckte jag själv att det var roligt och givande att träffa andra föräldrar att samtala med.

Barnen funderar redan på vad som händer när de här gångerna är slut,

-Kan man inte få gå fler gånger?

Det var både för kort tid (två timmar) och för få gånger tyckte de...

Det var ett bra betyg tycker jag.

Så kom ihåg syskonen, uppmuntra dem och ge dem mer plats, det säger jag inte minst till mig själv!